Sonett-Forum

Normale Version: Harriet Löwenhjelm: 7 sonetter till nobla damer och döda libertiner - 3
Du siehst gerade eine vereinfachte Darstellung unserer Inhalte. Normale Ansicht mit richtiger Formatierung.
Harriet Löwenhjelm
1887 - 1918


7 sonetter till nobla damer och döda libertiner

3


En höstlig dropp från blad och grenar faller,
det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgonda'r och gårda'r,
en man jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dra's med detta livet.



Die Herbstestropfen von den Zweigen fallen
und seufzen zwischen Kreuz und Denkmal immer.
Ich denke an den Glockenklang vor allem,
als du bezogen hast dies kleine Zimmer.

Gefangen muß ich mich an Gitter krallen;
Einst lief ich wieselfrei durch diesen Wald.
Ich dachte nicht an Morgen, Haus und Halt;
Ein Mann hat mich geküsst, rot wie Korallen.

Wie viele Freuden haben wir genossen;
Nun bin ich in Erinnerung gebunden,
an jenes Glück, das du mir hast gegeben.

Die Stunde kam, und deine Augen schlossen
sich. Ich hab deinen Blick nicht mehr gefunden.
Ich bleib zurück und atme dieses Leben.